veckans blogg
http://thelifeofniklasc.blogspot.com/
ligger lite efter eftersom jag inte bloggade runt igår, som kom igen nu!!!
dagarna sprider glädje, och jag tänker leva gärnet i helgen!
Igår var vi lediga, vilket innebar att jag var med Linn och Alma! Vi hade inget att göra så åkte till badhuset och lekte som små barn. Barndomsminnen. Haha, gud vad fjantiga vi var men kul som fan hade vi! Efter att killarna kommit gick vi upp, bastade och sedan tog en fika på pommesfrites och kakor. Vi drog sedan till Järpås och hoppade lite trampolin. Fett sköj! Sov sedan hos Alma och även Linn förstår. Blev film och 5 minuterskola ända in till natten. Vid 02.00 somnade vi och drog till skolan vid 9 :)
Goer dag idag. Bara föreläsning om databeroende vilket vi sket i så blev kortdag! :) Men var ju tvungen att vara kvar i stan för att träffa pengagubben som skulle ge mig en förmögenhet med pengar. Han babblade om fonder och aktier och jag förstod ju ingenting! Jaja, efteråt åkte jag till mina kusiner på landet och var lite barnvakt. Sketkul. Världens underbaraste barn är det där alltså!
Nu är jag hemma. Mega trött och mår illa så ska faktiskt lägga mig när som helst! Taggar inför helgen vilket kommer bli så jävla grym! Imorrn är det parketten och maskerad och vi ska vara after ski. SUPA, SUPA!! Tidigt på lördagen åker jag och 5 tjejer till Göteborg för att Julia fyller år så ska överaska henne med bio- twilight! Ska sedan shoppa, laga god mat och bo i en lägenhet i Stan! Fett kul :) och jag kommer vara död på söndag. Och vet ni va?! Jag kanske ska gå på min första fotbollsträning på söndag! Vet inte än.. men fan vad kul det skulle va!! hihi får se om jag orkar! Ha det gött och lev livet! För det ska jag!
mycket pengar
jag skiter i beloppet
det är inte det jag är glad över
det jag är glad över
är att få en ny grund att börja leva igen
får ta igen det man missat
kunna göra det som alla andra gör
the day after tomorrow
Det är ingen skola idag, vi har x-dag. Fett nice. Men rastlös över hur dagen ska se ut. Men jag har faktiskt planer. Jag ska till hästen sen (om det inte ösregnar). Rida lite och inviga mina nya ridskor! Efter det ska jag till Alma. Jag, Alma och Linn ska leka. Ska bli kul, ska bli mysigt! Vet inte om jag pallar. För tankarna är enorma just nu. Skulle helst av allt bara vilja skära bort allt fett. Men .. min kropp är mitt hus, och jag kan tyvärr inte öppna dörren och gå ut en sväng från den. Det funkar inte så. Jag kan inte ta mitt pick och pack och ta semester från mitt hus. Tyvärr, även om jag så önskar. Jag måste stanna kvar. Kvar i ett obehaglig och otryggt hus. Ska tankarna hindra mig från det roliga? nej. Det är helt weird, livsglädjen är nere nu och jag orkar inget som är kul. Ibland överväger anorexin och jag skiter i det roliga. För jag är rädd. Jag vet inte vad jag ska göra. Men jag tror på en förändring. Jag kan göra någonting åt det. Men kanske ska jag leva såhär tills nyår. Ha ett nyårslöfte. Ändra min livsstil. Men om jag fortsätter såhär ... vad kom jag väga vid jul då? nej. Dumma tankar. Jag har inte gått upp ett endaste kilo sen jag kom hem från Östra sjukhuset. Så varför älta att jag gått upp. Hur många gånger har jag inte skrivit att jag gjort det? men jag inte har det! Det är känslan. Den otäcka känslan.
Jag ska se till att det blir en bra dag idag. Skit i kroppen, skit i huset! dock saknar jag mina typ magrutor! eh. Alla jag har runt omkring mig tycker ju om mig ändå. 10 kg hit eller dit så älskar dom mig ändå. Så varför ska kroppen avgöra hur jag ska må? varför ska ett ideal styra min livsstil. Jag är omtyckt för den jag är. Jag är inte sämre för att jag väger mer! Jag är bra ändå.
eller?
nu ska jag hoppa in i en varm dusch! fräscha till mig lite och sedan damma mitt rum. Hrmf!
Lina & Angelica är bäst och jag är positiv
Dagen började illa, men slutade bra. Mer behöver jag inte säga. Punkt.
En lång promenad med Lina och sedan myskväll med henne, Angelica och chipsskålen var vad jag behövde. Lite pepp och omtanke, och samtidigt som jag känner att dom bryr sig är jag på g igen. Ni betyder så jävla mycket för mig. Finner inga ord <3
Skolan var okej. Bandyn på idrotten var suverän. Minns tillbaka till den tiden jag själv spelade. Det väcktes bara fina och roliga minnen som jag vill tillbaka till. Dubbelsamtalen hos psykolog och behandlare. Jag och mamma satt ner med våra psykologer och pratade och den först kommentaren var hur impad dom var över mig och hur stenhård jag var. Hur jag lyckas med skolan så bra när jag för 1 år sedan var superdålig. De tycker det är ett underverk att jag klarar skolan så himla bra. Blev helt varm inombords av glädje och faktiskt gav jag ifrån mig ett flin. Sedan hade jag psykologtid med H. Gick bra. Känns alltid bättre när jag går där ifrån. Hon har erbjudit samtal 2 ggr/v nu när jag varit nere på vilovägar och hamnat i botten. Känns kanoners.
Nu är jag positiv, nu ska det gå bra. Skriver så ofta, men sedan ramlar jag ner igen, skriver det igen och sen ramlar ner. Och så kommer det hålla på. Men jag vet att det sedan kommer bli allt mer sällan! Men för mig är det en hjälp, en slags mantran som visar att jag faktiskt kan. En övertygelse med att nu får det vara färdiglekt med sjukdomen och att jag faktiskt kan.
Grejen är att jag sätter upp för höga mål och krav som jag inte längre kan utföra. Vilket gör mig grymt irriterad och fyller ett stort svart hål med ångest! Efter cirkus 2 dagar brukar jag alltid misslyckas och känner mig helt jävla värdelös. Tills jag efter några dagar kommer till det stadiet igen, att nu får det vara nog... och då klarar jag kraven och målen i cirkus 2 dagar till och sen faller jag.
Varför inte bara utgå från matschemat, äta ungefär de måltider jag ska men även unna mig godis när jag är sugen i mindre mängder. Träna varannan dag som jag ska klara nu! så kommer allt rulla på, vikten sköter sitt, den biologiska vikten kommer jag då snart att nå. Om jag försöker följa mina behov. Jag har testat alla möjliga vägar, men att ha godisförbud eller att bara köpa godis för 25 kr/v funkar inte. Egentligen är det bara att köra efter det normala nu på en gång. Fast de är klart, efter att inte lyssnat på sin kropp i över 5 års tid kan man inte bara gå på det pang bom att nu ska jag klara det och nu kommer jag aldrig mer att misslyckas med maten. Jag måste misslyckas för att komma vidare. Jag måste acceptera att vägen till att bli fri(sk) är lång och kommer gå upp och ner. Jag måste acceptera min kropps behov och vad jag mår bra av. Jag måste lyssna på mitt förnuft när mina känslor säger någonting annat. Min önskan är bara att mattankarna inte ska existera, och att allt bara ska flyta på. Det är aldrig försent. Om jag inte klarar det idag, kan jag klara det imorgon!
NU JÄVLAR.
NU JÄVLAR.
FÖR 1000000000 GÅNGEN.
NU JÄVLAR.
Jag kommer klara det. Jag vet att jag kommer det! Jag kan. Jag kan. Jag är stark. Jag är stenhård. Jag är envis och jag kommer lyckas. Jag kommer lyckas, jag kommer.... låt det bara ta tid. Ha tålamod Sandra. För du är bra som du är. Jag är bra som jag är. Jag är fin! Punkt.
godnatt
Del 22
Tårar rinner blodiga. Ångesten har mig ständigt. Inuti förtvinar jag, jag dödar mig själv. Ni börjar se det utåt, för vikten minskar. Ni ser. Men ni blundar. Ni blundar för att ni innerst inne vet, att jag leker med döden.
Jag har ångestattck. Det är slutet på november och snöstorm. Vindarna sveper flingorna åt alla möjliga håll att det ser ut att flingorna har myrornas krig. Det är bläcksvart ute. Mer minns jag inte. Mamma har fått nog. Hon sätter mig i bilen. Kör. Jag gråter. Har panik. Hon gråter att hon nästan inte kan andas. Jag gapar och skriker. Säger att jag tänker ta livet av mig. Hon gråter ännu mer och gapar. Man ser inte vägen. Det är panik. Paniken sveper över oss båda. "JAG VILL DÖÖÖÖÖ". Jag skriker orden om och om igen. Orkar inte. "Jag kör ihjäl oss, det är lika bra". Mammas ord av förtvivlan. Hon har gett upp. Hon kör fortartare och fortare. Ser ljuset som närmar sig, en bil på håll. Tänker hon göra det? jag är rädd. Vill. Vill inte. Var detta den enda utvägen? ingen orkade ändå längre. Mamma stannar vid levenekyrkogården tillslut. Vi gråter, vi har ångest. Mamma ringer morfar och moster, vet inte vad hon ska ta sig till. Hon går ut till graven nerdrängt av tårar, till sin mamma. Till min mormor. Ingen når mig längre. Dom där kalla ögonen, dom dä omottaglia svarta ögonen som blir allt mörkare. Jag är lika med död.
Jag får flytta till min moster. Jag går fortfarande i skola men det är knappt att jag orkar längre. Tårarna tränger sig på ständigt. Jämt. Jag kan inte hålla masken i skolan heller. Aldrig. Orkar inte. Nu ställer hon mig mot väggen. "Du äter det vi äter". Och min moster kan man inte säga ifrån till. Gräddsåsen kommer fram till bordet, jag vägrar. "Du äter". Ja jag äter. Panik, efter. Gapar skriker, gråter av ångest. Mina småkusiner ser. Jag vill inte. Dom ska inte behöva se. Min moster har alltid varit världens bästa och snällaste, nu är hon ett svin! Hon är så jävla elak att jag nästan spricker i 10000 bitar! Hatade henne över allt annat på jorden! så jävla dum var hon!! MEN...Hon gjorde det som behövdes göras. "DU ÄTER". That's it. Inga bortförklaringar eller lureri här inte. Det var bara att äta och knipa käft.
Jag åker till helenamottagningen 3 ggr i veckan och nu är det allvar. Vägning flera gånger i veckan då jag om 7 kg har nått den vikten jag hade när jag blev inlagd. Min fadder är avlastning till mamma, hon kör mig till Skövde då mamma inte behöver vara med.
Jag minns när min moster lägger på en tesked äpplemos på gröten och jag får raseri utbrott. ÄPPLEMOS? TJOCK-TJOCK. Aldrig. Jag minns när jag inte får äta mina måltider med tesked som jag alltid gör. Jag minns när hon heller upp röd mjölk när dom har blå! Jag minns när hon lägger upp flera liter med gräddsås på tallriken och när hon smörar min smörgås med flera centimeters smör. Hur t.om mina kusiner skrattar åt mina grova barkbitar jag äter som smörgås. Jag minns när hon får ett raseri utbrott. Jag har aldrig hört henne skrika mot mig. Aldrig. Jag rymmer, drar. Springer iväg och hon kommer efter. Tar mig stenhårt i armen. Drar in mig. Jag gråter, hon gapar. "Nu är det FANIMIG nog!". Mina kusiner gömmer sig, undrar vad som pågår. Mamma är också här och gråter. Jag drar mig loss i min mosters grepp, skriker "här kan man ju fan inte va, dra åt helvete!!!", springer ut igen och faller ihop av ångesten. Känner hur man dödas innifrån, hur man hyperventilerar på den snöiga och blöta marken. När mörkret sveper förbi och jag inte kan andas. Jag känner mig så misslyckad. Så äcklig. Kan inte träna. Helt jävla värdelös. Jag är så dålig! Orkar inte. Hatar mig själv. Vill dö. NU!
Idag är jag glad att hon gjorde såhär. Hon var den farligaste människan jag visste! jag var livrädd för henne. För att hon gick emot anorexin, hon gick emot mig. Och det var det här som behövdes. Det här blev vändpunkten. Jag började sakta äta igen, senare började jag gå upp i vikt. Det här var vändpunkten som kom att hålla i ett långt tag, ända till sommaren 2007. Då mitt liv förvandlades till något bättre på sikt. Vändpunkten för den här gången.
Läs nästa del, då du får veta hur vändpunkten blev!
down, down, down, down
mammas ord ekar i huvudet. Hela dagen låg jag i sängs, trött och dåsig av alla tabletter. En tår faller innan hon stänger dörren till mitt rum. Vad fan ska det bli av mig? vad fan händer? Det var i lördags det kändes som allt skulle börja om igen.
träningen bara ökas, igen! igen och igen.. mer och mer för varje vecka. Det är inte katastrof säger min psykolog. Men det är tillräckligt mycket för att fastna i tvångmönstren igen. Den dempande effekten på min ångest har kommit tillbaka.. om jag inte tränar det som är planerat, varken jag orkar, hinner eller vill, så kommer ångesten ta mig. Samtidigt ökar maten. Jag äter mer och mer. För jag är rädd. Jag är rädd att gå ner, samtidigt som jag absolut inte vill gå upp i vikt! Jag tränar för mycket.. och jag äter för mycket.
för mig är det ingen konst att träna maraton, mil, elit hela dagarna
för er är det ingen konst att sitta still i en soffa
för mig är det ingen konst att överäta eller inte äta på flera dagar
för er är det ingen konst att äta när ni är hungriga
Hur gör man? hur ska man göra för att nå friskheten? kommer man nå den? kommer jag sluta tänka på mat, tänka på kcal, tänka på träning? kommer man någonsin bli fri från ångest? kommer jag att försonas med mig själv? kommer jag se mat som en tillgång någon gång? kommer livet alltid vara motigt? kommer jag klara det? kommer jag ge livet en chans? kommer jag bli lycklig?
men ... kommer jag sedan, som f.d anorektiker ångra mitt val om att bli frisk?
i can´t see, that you can see
åt helvete
åt helvete med tabletterna
åt helvete med godiset
åt helvete med maten
åt helvete med mitt liv
vad fyller man det tomma med nu?
Tidig läggdags var det idag ja, imorgon blir det ridning och löpning. Sedan står läxor och hemmakväll på schemat. En allmänt ganska tråkig helg utan händelserika saker. Men det känner jag att jag behöver nu. Min själ måste hinna ikapp min kropp! Nästa helg är det föllt ös med röj, så det är nog bäst att vara hemma nu!
Ha det bäst! hodnatt och kram!
skolmöte, onda knän och lite onödigt skrivande
Egentligen är jag pigg som en mört, men ändå så jäkla trött.
Men fasiken vad bra allt går. Jag äter lite hit och dit. Okej, kanske inte bra i längden men jag mår bra just nu. Mötet på skolan gick bra då vi resonerade att jag kommer få gå ett 4:de år på gymnasiet. Vilket jag inte vill, men ... nu är preoritering nr 1 att bli frisk! Skolan kommer i 2:a hand, tråkigt men sant. Så att, ja.. så ligger det till! punkt.
Har varit på "combi pass" med Pump it och spinning. Jag och Lina körde gärnet idag. Men... mina knän börjar ta stryk nu. Det är inte från träningen nu, utan den jag utövade för 2 år sedan. Då jag tränade som en galning. Det kommer nu... och.. hur ser det då ut om 20 år? kan jag stå på mina ben då om jag fortsätter såhär? Kronisk benhinneinflamation och nu krossade knän. Ska kolla över detta. För vill inte skada min kropp mer. Nu ska den vårdas och bli hel. Ska kolla lite om jag kan börja hos sjukgymnast igen, inte för kroppskännedom och massage, utan för träningen och hur jag ska göra på bästa sätt för att knänen inte ska slita ut sig som mina benhinnor. Jag är ju trotts allt bara 17 år, jag har ett helt liv framför mig!
Jahaja. Nu ska jag ta en låååång och varm dusch. För mig vill ingen komma när nu, speciellt inte om man luktar grissvett! Så .. håll er borta! Jag varnar er! Men iafl, imorrn är det fredag, skola 08.00- 16.00, är hemma vid 17.30. Ska eventuellt sola och sedan äta kebab med familjen! Sen ska jag, Lina och Angelica på killbandy ;P woho. Vilodag är det oxå imorrn, ingen träning och ingen aktivitet! it's the rules. NU........ in i duschen!
godnatt!
Del 21
Jag går mot tågbanan. Jag orkar inte. Jag svävar i en svart dimma. För har ångesten fångat mig nu. Jag finns inte. "Du ser mig. Men jag ser inte dig. Du hör mig. Men jag hör inte dig! Du ser de rädda ögonen, den tomma blicken och de svarta tårarna som sveper neråt när jag blinkar. Du ser den stora beiga vinterjackan som är stor nog att även täcka låren och de pösiga jeansen som blir allt större för varje dag. Du ser mitt skal. Men du ser inte vad jag tänker, du ser inte vad jag vill göra. Men du ser vad jag tänker göra. Du ser inte kaoset. Du hör inte anorexin jävla-helvetes-fan röst. Du ser bara hur min hårda domare behandlar mig. Du ser bara hur jag tynar bort. Hur jag sakta dör. Från dig. Du ser vad jag tänker göra. För jag står på tågbanan."
Tågbanan blir som en skydd för mig. När jag går dit i samband med mina ångestattacker ler anorexin. Hon får som hon vill. Jag måste lyda henne. Hon är min enda vän, jag måste vara henne till lags, hon måste få sin vilja igenom. Annars.... annars blir det inte kul.. för mig. Men varje gång tåget kommer går jag därifrån. För någonstans, innerst inne vill jag inte dö. Jag vill inte försvinna. Och strategin är mamma. Jag kan inte göra det för mamma. Hon skulle förkrossas. Hon skulle delas i pusselbitar man aldrig skulle kunna pussla ihop igen. Om jag försvann. Om jag dog. Om jag tog livet av mig. Det är därför jag lever idag. Tack vare min mamma.
"Även om det är så nära, även om jag vill göra det. Hur mycket jävla dödsångest jag än har, hur mycket självhat och hur många gånger jag säger att jag inte orkar... så är det ändå mamma som hjälpt mig att rädda mitt liv. HUr mycket jag än hatat henne! För med sanningens ord, utan mamma ingen Sandra!"
Så här var det varje kväll. Varje höstkväll. Och minnena från förra hösten väcks till liv sekund efter sekund.
Men blev det fosterhem? jag ställdes mot väggen med min läkare på helenamottagningen, Peter Jansson. Han tog ett allvarligt snack med mig. Men jag lyssnade inte. Jag var inte mottaglig. Jag bara grät och ville till avdelning 17. Till tryggheten. Jag orkade inte längre. Jag hotade med mitt liv. Jag hotade med allt. Men han gav sig inte. Hårt mot hårt. Hårda och raka ord som för första gången gick rakt in i hjärtat. "Du kommer aldrig att komma tillbaka till avd 17". KAOS! tårarna rinner mer. Men fan vad jag kämpade. Det blev inget fosterhem den här gången. Men det var fortfarande en lös faktor vi kunde ha användning för sen.
Trotts snacket med min läkare löd jag inte. Jag åt inte. Lärarna på skolan fick nu kolla på när jag åt, se att jag tog mat och inte slängde. Åkturer till Skövde 3 gånger i veckan, stora prestationskrav i skolan, inga kompisar, ensam. Ensam. ENSAM. Och tillslut gick mamma in i väggen, igen. Sjukskriven. Alla mådde dåligt. Alla grät. PAPPA grät. Allt var kaos. Jag och mamma kunde sitta i flera timmar på kvällarna, bara skrika till varandra och ibland bara hon satt hos mig när mina ångestattacker slog igenom. När jag bara skakade och inte kunde andas. När jag hyperventilerade och hade panik. När jag slog i betongväggen så mina knoggar blödde sig blåa av blåmärken. När jag tyckte jag var för tjock. När vi ältade ... ältade den där jävla maten. Hela livet var bara piss off! Skärsåren blev fler. Jag, Sandra- den envisaste ungen i världen, vägrade kämpa med någon, med mina behandlare. Den enda jag litade på var anorexin, hon jag kallar "den onda". Hon som tyckte om mig när jag gjorde som hon sa. Och min envishet kunde ingen, INGEN motarbeta. Jag gick min väg. Jag gjorde som jag ville, Och jag vägrade. Jag ville inte bli frisk.
"Vad var det som hände med mig? Vad är ångest? Vad är anorexi? Varför beter jag mig såhär? Varför måste jag skada mig? Varför är jag 2 personer? Varför ska jag lida? Varför får inte jag äta? Varför.... Varför?"
Jag är 14 år, vet inte ens vad min sjukdom är förnågot. Vet inte ens vad ångest innebär. Ingen i min familj visste egentligen. Ingen talade om för mig, för oss. Allt var så oklart. Allt var så dött. Jag var ju bara...... ett barn.
det är som att vända på en hand
Men så fort jag öppnade ögonen idag fick jag en ångestattack. Allt blev bläcksvart och jag såg med mina anorexiglasögon. Ingen var hemma och såklart... baka och hetsäta var det jag gjorde. Fick då ännu mer ångest och gick ut och gick. Jag sket i skolan! Kände mig värdelös och dum Tog några sömnpiller och sov tills jag skulle till psykologen på eftermiddagen. Flydde från min rädsla, drogs ner av blöta tårar som kvävde livet.
Men efter prat med psykologen .. fick jag bolla mina tankar. Jag åkte hem, och gjorde det som var planerat. Åt min middag som jag skulle och sen gick på core med Lina. Shiiiet vad svårt det är att hålla balansen på bollen! Asså jag vet inte hur många gånger jag ramlade ner x) men som sagt... bollen är rund, och övning ger färdighet! Det var andra gången... eller tredje?
Nu sitter jag igosad en filt och raggsockar, en snabbdusch är redan tagen och jag är glad, bara allmänt happy. Imorrn på morgonen ska vi ha skolmöte med min mentor, psykolog, skolans kurator och mamma. Ska lägga upp skolgången eftersom det inte funkar så bra just nu! Kan inte koncentrera mig och har ett ton med böcker i läxor, som jag inte gör. Högen blir större och tyngre och jag skjuter bara upp det. Därför att jag har släppt på kontrollen med allt nu. Och än har jag inte funnit vägen som heter lagom.
Tänk hur mina dagar åker bergochdalbana.
Helbra dag med Alma
Så imorrn börjar jag på riktigt! för det här är inget misslyckande! Bara att jag skjuter fram problemen.
Jag väljer min framtid och
det är igen idé att skjuta upp det mer
jag ska ta itu med allt nu
och leva livet så snart som möjligt
bli frisk så fort jag kan
men låta ge det tid att acceptera det förflutna
Del 20
"Jag fortsätter ett varv till i ekorrhjulet, det som snurrat mitt liv uppochner. Hon är inte klar med mig. Med hennes ekande och farliga röst vågar jag inte ta mig längre fram. Jag måste hitta genvägar. Jag har inte varit tillräcklig. Det måste hända något mer! Jag har inte lidit klart, jag har inte känt smärtan än. Det här var bara början. Smärtan är inte sedd i ätstörning och djupa köttiga sår. Nu är det nästa varv och den ska bli allvarlig."
Maten minskades och vikten gick neråt över sommaren. Det går inte beskriva känslan som jagade mig. Det enda jag kunde göra var att fly. Springa bort den, lyssna på den. Vad var det som var så jävla fel på mig?
Jag började 8:an. Brydde mig inte. Hade inga kompisar längre. Men hur mycket jag än försökte hitta tillbaka till mina gamla kompisar lyckades jag inte. Allt blev fel. Smeknamnen var dessvärre och jag ville aldrig tillbaka till den där jävla skolan. Men kraven och prestationen tvingade mig dit. Jag skulle ha topp betyg. Även om världen redan hade rasat samman. Även om jag såg allt i svarta synvinklar så började dom fatta att något måste göras. Det är allvar nu.
Mamma har gått in i väggen. Sjukskriven och gråter ner sina dagar. Djupt deprimerad och helt hjälplös till sina barn. Jesper är omottaglig. Mamma har 2 stycken tvillingar, 2 jättesjuka psykiskt sjuka tvillingar som är så djupt nere i sina sjukdomar. Trotts mammas nergång, trotts mörka hängpåsar under vardera öga som glimtar med tårvätska, trotts hennes oro varje sekund att vi snart kommer lämna henne. Trotts hennes kämpande att hon nästan vill ge upp, kämpar hon för hoppet. För hon vet..... hon vet att en dag, kommer allt ordna sig.
Men just nu klarar hon inte stå på sina ben. Ångesten över sina barn gräver ner henne i hålet. Hur mycket jag än bönar och ber om att få komma till avd 17 igen, så är det fosterhem för mig och Jesper ska flytta till pappa.
"utan dig, skulle jag inte levt idag. utan dig, skulle livet vara svårt. utan dig, skulle jag aldrig orkat kämpa vidare. utan din kraft och energi, utan ditt tålamod och dina 50000 % du lagt ner på dina barn, på mig, så skulle jag inte levt i dag. Du är ljuset i mitt liv. du är det bästa som finns. det går inte att tacka. men mamma, du vet.. jag älskar dig mest av allt!"
Men vägen var lång. Och jag svalt mig. Jag grät varje dag. Jag grät i skolan. Men jag tvingade mig till att orka. Jag tvingade mig själv att plågas. Det var det enda jag var värd. Utredningar gjordes på mig, ADHD osv. Inga tecken.. jag var lixom en normalbegåvad tjej.
Regnet öser ner. Och det gör det jämt på hösten. Ångesten kniper och den griper. Ångestattack. Skakar, kan inte andas. Gapar, mamma jagar mig. Springer ut, hon kommer efter. Jag springer... fort. Till tågbanan. Bort. Tills hon vänder om. Vill vara ensam. Måste gå bort allt äckligt. Går på rälsen, balansgång. Jag väntar på att det ska komma. Men jag vet att jag inte tänker göra det. Men det lugnar mig av att bara vara här, av att bara sitta i mörkrets kalla vindar med regntäcken. Med blåa och isfrostiga händer. Med läppar som darrar. För jag känner inget. Jag ser inget. Dödsångesten tränger i min magra kropp som gått ner 10 kg. Tillslut kommer hon. Mamma kommer, drar in mig. Ibland stretar jag, ibland går jag med och kollar på henne tyst med mina kalla ögon. Tillslut kramar hon mig, och värmen sprider sig. Lyckan värmer varenda liten kylbit på kroppen. Kärlek. "Jag älskar dig" säger hon och jag somnar sedan i hennes säng med henne vid min sida.
